De glömda barnen

Idag har jag varit på kvinnofrukost i Broängskyrkan. Det var en kvinna, Marie Björklind, som var där som pratade om "De glömda barnen" d.v.s. barn som växer upp i missbrukarfamiljer, med psykiskt sjuka färäldrar eller andra omständigheter där barnet far illa och får ta ett för stort ansvar. Hon hade själv växt upp med föräldrar som missbrukade och en pappa som slog henne, hennes syskon och hennes mamma. Vi var fyra st. från mitt jobb som gick dit tillsammans. Man får sig verkligen en tankeställare. Vad kan jag göra? Vad vågar jag göra? Vad MÅSTE jag göra? Nu tänker jag inte bara i mitt jobb utan också i mitt privata liv. Hon pratade också om VVV= vara vettig vuxen. Ja, hur är det med det vågar jag säja ifrån när jag skulle behöva? Är jag för rädd för att "lägga oss i". Tystnad är ju också ett sätt att ta ställning, säger man inte ifrån håller man med. Dagens eftertanke: -------------------------------------------- -------------------------------------------- I morgon kommer Gud inte att fråga dig vad du drömde vad du tänkte vad du planerade vad du bad om han kommer att fråga, VAD GJORDE DU? -------------------------------------------- --------------------------------------------